Berättarnavet

”Zeus och Hermes bestämde sig en dag för att besöka jorden för att undersöka människornas medmänsklighet. Som flyktingar, utkastade, ensamma i kylan, knackade de på och bad om husrum och mat. De förvisades från flera hus innan de till slut kom till det gamla paret Filimon och Baucis. De levde fattigt och eländigt men bjöd med tillförsikt gästerna av sitt nödtorft. När så glasen återfylldes med vin så fort de druckit ur så förstod det gamla paret att de gästats av Gudarna. De beklagade sig och sade sig vilja döda den enda hönan de hade för att kunna bjuda på något bättre men Zeus stoppade dem och sa att de nu på grund av sin medmänsklighet fick möjlighet att önska sig vad de ville. Då önskade de sig att slippa uppleva en uppslitande separation och att få dö tillsammans. Och där de till slut begravdes planterades en ek och en lind vilkas grenar växte och slingrade sig i varandra.”

Berättelsen finns i Ovidius Metamorfoser för den som vill ha mer kött på berättarbenen.

Boka in 26 – 27 mars 2015 om ni har möjlighet. Då är det dags för den årliga berättarfestivalen i Skellefteå. Jag är så glad för att jag blivit inbjuden ser fram emot att få vara med och lyssna på berättelser och tankar om och erfarenheter av berättande. Om ni jobbar med berättande och/eller pedagogik har ni extra stor glädje av festivalen i år.

”Tell Me A Story vänder sig till alla som arbetar med lärande och växande: pedagoger och lärare på alla nivåer, du som arbetar med integration, ungdomsledare, personal inom vård- och omsorg, studieorganisatörer, organisations- och personalutvecklare, kommunikatörer, berättare, bibliotekarier….. Oavsett vilket område du arbetar inom är vi övertygade om att du kommer att få med dig en rejäl portion inspiration och konkreta redskap till det vardagliga arbete med människor.”

http://berattarfestivalen.se/konferens/

På en redovisning av ett språkutvecklingsprojekt med nyanlända fick vi lyssna på en fem minuter lång inläsning av en saga på persiska. ”Djeky bud djeky nabud…” började inläsningen och det kände jag igen. ”Det var en gång…” och bitvis kunde jag uppfatta upprepningar och omtagningar, den narrativa strukturen, men i övrigt var jag ju helt utanför berättelsen och tänkte på annat. Jag kom aldrig till den berättade världen och allt spännande som händer där utan jag satt kvar och tittade på övriga seminariedeltagare och lyssnade noga efter något jag kunde känna igen. Det blev inget möte.

Jag blev frustrerad och insåg hur avgörande berättaren är.
Var var berättaren? Var var berättarens lust att ta mig Berättelsens värld? Var var berättarens gester, ansiktsuttryck och blick? Rösten fanns där men var fjättrad vid textens fängsel.

Det är så märkligt vad en berättelse kan göra. En berättande lärare som jag blir formligen söndertjatad på rasten, i korridoren eller i bamba. ”Snälla berätta en till!” Jag har lovat mig själv att alltid försöka berätta en saga när någon ber mig om det. Det är ju lite knepigt när man sitter och egentligen vill äta i bamba men ok jag får skylla mig själv. Så jag berättade en historia om den smarta tuppen som lurar räven att be en bordsbön innan han tänker äta upp tuppen som då smiter förstås. När jag hade avslutat historien och återvände till min tallrik vill de genast höra en till. Kanske de här barnen är rika och mätta på många sätt men en stunds fattigmansbio i bamba verkar vara något de här barnen behöver. En stund där fantasin har sin fulla rätt att skapa egna bilder både för lyssnare och berättare. Här och nu, där och då samtidigt och tillsammans. Som ett barn sa en gång: ”Det är precis som på riktigt”. Berättarstunden är på riktigt!

Eller är det precis det det är?

I undervisningssammanhang, med didaktiska glasögon, är det en fråga om teknologi. Att kunna använda ett verktyg, ett redskap för att uppnå vissa mål. Att få elever att minnas fakta, förstå sammanhang eller för att skapa intresse, väcka nyfikenhet eller till och med upprätthålla disciplin.

I ett konstnärligt sammanhang, med estetiska glasögon är det en fråga om konst, puls och tajming, rytm och ton. Ett samspel, en dialog mellan konstnär, konstverket och lyssnaren. En förflyttning till, och upplevelse av, en annan tid. En sinnlig upplevelse och en inre resa, en erfarenhet i känslor.

Jag föreslår att det är både och och precis vad som krävs för att fördjupa bildningsperspektivet i skolan!

Frågan är vad man kan lära sig om ordens historia? Har det någon betydelse att veta vad orden hade för betydelse förut? Har inte ordet sin egentliga mening i den kontext där ordet har sin levande och pulserande betydelse. Likväl kan kunskap om ett ords ursprung och historia ge om inte en djupare förståelse av ordet, i alla fall ett annat perspektiv på ett mer eller mindre välbekant ord.
Det finns flera ord som hänger ihop med berättande. Låt oss börja med ordet historia som kommer från grekiskans istor vilket kan översättas till ”den som vet”, alltså en vis och kunnig person. Samtidigt betyder det ”händelser ordnade i en specifik ordning”, alltså en berättelse. Historia, med syftning på ämnet historia är yngre och dyker upp i Frankrike på 1700 talet.
Låt oss gå vidare med ordet narrativ som är det samlande vetenskapliga ordet för berättande i olika skepnader, som berättande i film, bild, text och muntligt berättande. Dessutom är det ett begrepp som används inom olika forskningstraditioner. Den ursprungliga källan till ordet är ett lite ord, gna, i sanskrit med betydelsen för både kunskap och berättande, att återge kunskap. Lägg märke till att det är samma betydelse som ordet istor respektive historia. Vidare blev gna till gnarus och därifrån till narrativ när g-et försvann vilket inte är så ovanligt om det inte förvandlades till ett k, som i ordet för kunskap, samma som i knowledge som följaktligen också har sina rötter i det lilla gna. Så det är inte helt taget ur luften att påstå att kunskap och berättande hänger misstänkt mycket ihop.

Ordet berätta är relativt nytt i vårt språk. Ett ord som dök upp på 1500 talet under tysk påverkan. Det kommer från lågtyskan med betydelsen ”ställa till rätta” från orden be- richten. Man kan föreställa sig de tyska fogdarna som berättade för en samling svenska bönder vad som nu gällde eller hur storbönder försökte läsa propåerna från den tyskspråkiga överheten där det berättades rätt och riktigt. Folket själva ”berättade” vid den tiden inte utan de förtalte. Det ordet använder man fortfarande i Nederländerna, Norge och Danmark som vortelle, fortelle och i stora delar av resten av världen genom engelskans tell. Telle och tälja är samma ord som i tal i betydelsen räkna. Man räknade upp händelser efter varandra därför blev det för-tälja, vor-tellen. Det franska ordet för berättare är raconteur, egentligen betyder det ”återräknaren”. Personen som räknar upp händelser igen, behöver ju inte vara samma gamla vanliga historia dock. Tal och tala är alltså ursprungligen från samma ord. En intressant tanke är att tälja i ordets betydelse av att skära med kniv i trä kan ha uppkommit från det urgamla redskapet, att dra streck i en träbit, när man skötte räkning vid handel. Nu har vi möjligtvis kommit lite långt från berättelsen och befarar att gå vilse så vi lämnar etymologins museum och ger oss ut i vimlet för att leta efter nån som vill lyssna eller ännu hellre nån som vill berätta.

Källor:
Liedman (1997) I skuggan av framtiden
Etymologisk ordbok
Ulf Palmenfelt – från föreläsning eller samtal

Det absolut bästa sättet att nå alla elever i en klass, samtidigt som man når var och en, är att berätta. Elever, precis som vilken människa som helst, längtar efter att få höra en historia, att få vara med om meningsfulla sammanhang. Det muntliga berättandet är effektivare än många andra kommunikativa verktyg för att skapa delaktighet, gemenskap, väcka nyfikenhet, berättarlust och intresse. Jag kan återkomma till varför det är så i ett annat inlägg.

Men i takt med den nationella och internationella mäthysterin så har lärarens roll förändrats. Lärare fokuserar av naturliga skäl på att undervisa om det som de vet kommer på de nationella proven eller internationella undersökningar. Lärarna uttrycker samtidigt att de inte har tid för att berätta själva eller låta elever berätta lika mycket. Det som inte är mätbart kommer alltid i andra hand. ”Om vi hinner kan jag berätta något för klassen mot slutet av dagen.”

1842 sjösattes folkskolan efter decennier av diskussioner om hur mycket bildning folket skulle få ta del av. De konservativa som var rädda för en bildad underklass ville inte erbjuda folket mer än kristendom medan de liberala strävade efter något bredare bildning. Den växande befolkningen och den utbredda fattigdomen gjorde det till slut nödvändigt med någon form av utbildning även för det minst bemedlade. När man väl hade fattat beslutet så fann man brist på lokaler och lärare. Man hade även brist på läromedel och därför satte man fart på författare och konstnärer.

Det skulle skapas en svensk historia att berätta och visa. Det skapades berättelser ur den svenska historien som skulle rättfärdiga den rådande nationalismen i tiden när nationalstaterna växte fram. Många av berättelserna som skapades på 1800 talets mitt, lever fortfarande inom oss och de inspirerade konstnärer på historiemåleriets storhetstid innan sekelskiftet 1900.

Flera av de mest kända målningarna från den här tiden finns just nu samlade på Göteborgs konstmuseum i utställningen – ”En målad historia”.

Där kan man se Gustav II Adolf längst fram i frontlinjen eller som stupad framställd som en Kristuslik gestalt. Karoliner i gult och blått med, självklart, tydliga svenska drag fast stor del av soldaterna i Karl XIIs armé var från andra länder eller den klassiska bilden när de bär Karl XII över gränsen från Norge på en bår. Gustav Vasa porträtteras handlingskraftig redan som liten när han hälsar på Kung Hans. Det finns ingen sanning utan bara retorik. Där finns bara män och män med makt. Nja, det finns en bild på drottning Kristina när hon ger order om att avrätta en greve som anklagats för spioneri vid sitt hov. Den berättelsen är förvisso sann men bilden konstruerad och hon framställs lite tveksam och rädd på väg ut ur bilden och inte alls så storslaget som kungarna och herremännen på tavlorna intill.

Bilderna berättar mycket mer om det nationella projektet och om männen med makt än om det svenska folket. Precis som berättelserna också gjorde..

Källor:

”En målad historia – Göteborgs Konstmuseum
I skuggan av framtiden – Sven-Eric Liedman
Svensk utbildningshistoria – Gunnar Richardsson