Fascinerad satt jag i bamba och lyssnade på två flickor som berättade. De gick i två olika förskoleklasser och jag hade varit där under dagen och berättat lite olika sagor och nu delade de med sig av sina upplevelser. Det var kroppsspråk, gester och pauser och hela baletten och till och med metaberättande i form av utvikningar i stilen: ”och då berätta Ola att pojken tog stolen…”. Tiden gick och de var tvungna att gå från bordet i bamba trots att inte den ena berättelsen var slut. Då inträffade något mycket intressant. Den franska filosofen Paul Ricouer påpekar att redan början av en berättelse är slutet förutsatt, resan på väg mot slutet påbörjad. Lyssnare och berättare är båda medvetna om att slutet kommer. Det går inte tänka sig att berätta en saga och inte avsluta den eller som att avsluta en melodi på ett dominant ackord, på väg någonstans. Det som överraskade mig var hur den här flickan löste det hela. Mitt i historien om ”Spöket i källaren”, där den ena familjemedlemmen efter den andra går ner i källaren för att hämta äppeljuice och blir skrämda av ett spöke, reser hon sig med tallriken i handen och avslutar historien mitt i genom att leende säga till sin kompis: ”….och det var en prickigkorv i bajset”. Slut!