Jag har nu fullgjort en termin på min fyraåriga forskarutbildning vid Göteborgs Universitet.
Mitt fokus är pedagogers planerade och spontana muntliga berättande som ett pedagogiskt verktyg.

Enkelt uttryck försöker jag svara på frågan varför elever säger ”för att det är roligt!” på frågan om varför de tycker om när läraren berättar. Och det trots att det är en hemsk, sorglig eller skrämmande historia.

Här är några tankar som slagit mig.

Narrativitet, händelser och tänkande
Vi som människor verkar ha en förmåga att tänka narrativt kring händelser och det är inte i första hand kulturellt beroende.
Narrativitet och språk
Däremot skapar vi mening åt berättelser vi delar med andra i en kulturell kontext.
Narrativitet och interkorporealitet
Interkorporealitet är ett krångligt ord som dessutom belyser en komplicerad aspekt av det muntliga berättandet – det mellankroppsliga. Berättandet levandegörs i tid och rum mellan minst två personer.

Eleverna tycker det är roligt med berättelser för att:
– de kretsar kring något som har hänt
– händelser väcker känslor, våra sinnen, och vårt narrativa sätt att tänka
– vi har en inneboende lust att tillsammans skapa mening åt berättelser
– tänk er att få uppleva någon som berättar med alla medvetna och omedvetna uttryck i samspel med dig, här och nu, till skillnad från att lyssna på en CD eller se det på datorn så inser du interkorporealitetens betydelse för det muntliga berättandet.