På en redovisning av ett språkutvecklingsprojekt med nyanlända fick vi lyssna på en fem minuter lång inläsning av en saga på persiska. ”Djeky bud djeky nabud…” började inläsningen och det kände jag igen. ”Det var en gång…” och bitvis kunde jag uppfatta upprepningar och omtagningar, den narrativa strukturen, men i övrigt var jag ju helt utanför berättelsen och tänkte på annat. Jag kom aldrig till den berättade världen och allt spännande som händer där utan jag satt kvar och tittade på övriga seminariedeltagare och lyssnade noga efter något jag kunde känna igen. Det blev inget möte.

Jag blev frustrerad och insåg hur avgörande berättaren är.
Var var berättaren? Var var berättarens lust att ta mig Berättelsens värld? Var var berättarens gester, ansiktsuttryck och blick? Rösten fanns där men var fjättrad vid textens fängsel.