Det absolut bästa sättet att nå alla elever i en klass, samtidigt som man når var och en, är att berätta. Elever, precis som vilken människa som helst, längtar efter att få höra en historia, att få vara med om meningsfulla sammanhang. Det muntliga berättandet är effektivare än många andra kommunikativa verktyg för att skapa delaktighet, gemenskap, väcka nyfikenhet, berättarlust och intresse. Jag kan återkomma till varför det är så i ett annat inlägg.

Men i takt med den nationella och internationella mäthysterin så har lärarens roll förändrats. Lärare fokuserar av naturliga skäl på att undervisa om det som de vet kommer på de nationella proven eller internationella undersökningar. Lärarna uttrycker samtidigt att de inte har tid för att berätta själva eller låta elever berätta lika mycket. Det som inte är mätbart kommer alltid i andra hand. ”Om vi hinner kan jag berätta något för klassen mot slutet av dagen.”