Frågan är vad man kan lära sig om ordens historia? Har det någon betydelse att veta vad orden hade för betydelse förut? Har inte ordet sin egentliga mening i den kontext där ordet har sin levande och pulserande betydelse. Likväl kan kunskap om ett ords ursprung och historia ge om inte en djupare förståelse av ordet, i alla fall ett annat perspektiv på ett mer eller mindre välbekant ord.
Det finns flera ord som hänger ihop med berättande. Låt oss börja med ordet historia som kommer från grekiskans istor vilket kan översättas till ”den som vet”, alltså en vis och kunnig person. Samtidigt betyder det ”händelser ordnade i en specifik ordning”, alltså en berättelse. Historia, med syftning på ämnet historia är yngre och dyker upp i Frankrike på 1700 talet.
Låt oss gå vidare med ordet narrativ som är det samlande vetenskapliga ordet för berättande i olika skepnader, som berättande i film, bild, text och muntligt berättande. Dessutom är det ett begrepp som används inom olika forskningstraditioner. Den ursprungliga källan till ordet är ett lite ord, gna, i sanskrit med betydelsen för både kunskap och berättande, att återge kunskap. Lägg märke till att det är samma betydelse som ordet istor respektive historia. Vidare blev gna till gnarus och därifrån till narrativ när g-et försvann vilket inte är så ovanligt om det inte förvandlades till ett k, som i ordet för kunskap, samma som i knowledge som följaktligen också har sina rötter i det lilla gna. Så det är inte helt taget ur luften att påstå att kunskap och berättande hänger misstänkt mycket ihop.

Ordet berätta är relativt nytt i vårt språk. Ett ord som dök upp på 1500 talet under tysk påverkan. Det kommer från lågtyskan med betydelsen ”ställa till rätta” från orden be- richten. Man kan föreställa sig de tyska fogdarna som berättade för en samling svenska bönder vad som nu gällde eller hur storbönder försökte läsa propåerna från den tyskspråkiga överheten där det berättades rätt och riktigt. Folket själva ”berättade” vid den tiden inte utan de förtalte. Det ordet använder man fortfarande i Nederländerna, Norge och Danmark som vortelle, fortelle och i stora delar av resten av världen genom engelskans tell. Telle och tälja är samma ord som i tal i betydelsen räkna. Man räknade upp händelser efter varandra därför blev det för-tälja, vor-tellen. Det franska ordet för berättare är raconteur, egentligen betyder det ”återräknaren”. Personen som räknar upp händelser igen, behöver ju inte vara samma gamla vanliga historia dock. Tal och tala är alltså ursprungligen från samma ord. En intressant tanke är att tälja i ordets betydelse av att skära med kniv i trä kan ha uppkommit från det urgamla redskapet, att dra streck i en träbit, när man skötte räkning vid handel. Nu har vi möjligtvis kommit lite långt från berättelsen och befarar att gå vilse så vi lämnar etymologins museum och ger oss ut i vimlet för att leta efter nån som vill lyssna eller ännu hellre nån som vill berätta.

Källor:
Liedman (1997) I skuggan av framtiden
Etymologisk ordbok
Ulf Palmenfelt – från föreläsning eller samtal